Gör det idag
 |
|
Tillsammans skapar vi
sveriges bästa golf-community
Klart jag är med
|
|
Hjärnans kamp
[2001-09-21]
Det talas om att golfen är en material sport, det talas om teknik, det talas om styrka, handleder hit, metallwoods dit. Så har vi vädret och banors kondition. När det egentligen handlar om huvudet.
Finns det någon annan idrott där huvudet kommer in i spel(!) mer än i golfen? Låt mig tvivla. Varför annars dessa extrema djupdykningar av erkännt skickliga spelare? Hur kommer det sig annars att samma person, spelandes samma bana, med samma klubbor, vi säger i samma väder, med samma boll, med samma spel partners, på en annan dag kan uppnå så varierande resultat? Vi behöver inte ens tala om olika rundor, det kan skifta från hål till hål, från slag till slag!
Jag skulle vilja träffa den spelare som aldrig klivit upp på tee (För erkänn, det är där det oftast händer. Det är där hornen växer fram i pannan, "nu dj-vlar ska den långt..."), peggat upp, tänkt tanken att "vad mina drivar har gått bra idag...", breddat stansen en aning, spänt läpparna något mera än annars, greppat hårdare om skaftet och så klippt till för kung och fosterland, rätt ut i buskaget, varpå bollen träffar närmsta tall och flyger tjugo meter bakom tee?
King Cobra Titanium drivern, med 8.5 graders loft, i all ära. Den får visserligen Titleist boll-uslingen att flyga längre än sörjda och stulna Wilson Staff Tour edition TRÄ-klubborna från 1978 nånsin mäktade med, fast är inte huvudet med så är jag bara ännu längre in i skogen med den. Och jag lovar, ofta ligger mitt huvud kvar där hemma. Eller är det tvärtom? Huvudet b-o-r-d-e man kanske lämna kvar hemma!?
Hur många tankar är det inte som far runt i skallen på medelgolfaren, proffset(?), bara för att det råkar ligga en damm eller en bunker mellan bollen och green? "Nu gäller det att få upp bollen", "jag tar en extra klubba", "måtte jag inte duffa..." pockar det uppfodrande innanför pannbenet på en. Känner ni igen Er?
Istället borde man se framför sig det ofarliga, tusenfalt inövade slaget från rangen. Du vet, det mot gulmålade bildäcket på 114 meters avstånd. Slaget som man utför i sömnen, där tio av tio träffar en yta av fem kvadrat (två hamnar t o m i däcket!). Mig veterligen är det endast träd (och hustak) som bollar kan fastna i där uppe där bollen faktiskt skall vara.
Satt just och studerade banskisser över banan som skall besökas i helgen. Hål 1, 300 meter, lite smalt från tee, med endast en fairway bunker till höger som störningsmoment. Hur spelar ni hålet tro? Drive till 60-80 meter kvar ute i ruffen, lätt duffat halv-pitch kort som andra slag, chip fyra meter förbi flaggan, tre putt för dubbelbogey? Trodde det, så brukar jag göra, när jag väl står på tee... Men nu, i allsköns ro, sittandes framför datorn inser jag hur befängt det är. Jag skall spela så här istället, järn-3 till 120 meter kvar, järn-9 till tre meters avstånd, två putt med koppsnurr(!) för par. Bra start!
Hål 2 då, 465 m, rakt fram förutom sista 60-70 meter skarp dogleg vänster där det lurar en bunker? Drive, "trä" femma, med kanon bollträff ner i fairway bunkern i svängen framför green, för mycket sand så att bollen når endast halvvägs fram till green, ny chip från tjugo meter till bakkant av green, följt av en medvetet försiktig putt nerför, alltför försiktig visar det sig, varpå man lämnas kvar med en 2.5 m putt nerför. Ny avvägning med nya tankar däruppe, "greppa puttern mitt i handflatorna", "den måste få chansen", "blicken på bollen", "tänk på triangeln som bildas av axlarna och armarna", "rakt bakåt - rakt framåt, genom bollen"... tre meter förbi, "visst ja, det var nerför!". Suck, det blir fyrputt för en trippel. Nej jag tänker spela tvåan som så, spoon, järn-6 till 115m kvar, favo-järn-9 till två meter med bite, sänkt uppförs putt för birdie!!!
Så här fortsätter det, hål för hål under min odyssé framför datorskärmen. För varje ny banskiss, ser jag framför mig mitt vanliga spel som blir lidande av mitt huvud, oftast går det snett redan från tee. Men nu är jag klokare, äldre, förstår bättre golfens innersta väsen. Det gäller att vara ödmjuk, kaxighet straffas direkt, lämna huvudet hemma.
Varpå jag sannolikt nu på lördag kommer att stå på första utslaget med en järn-3 i handen, super cool och ödmjuk, svingandes lungt och obestämt och skickar ut bollen bland björkarna till vänster med en quick hook...
Av Thomas Dandanell
|
|
|
